I verkligheten utvecklar vi ljus för informationsöverföring på grund av ljusets hastighet.
Precis som vi vanligtvis använder röst för att kommunicera, om en person vill tala behöver de stöd av röstorganvävnad.Till exempel är vår hals ett av de viktigaste stämorganen, och naturligtvis är stämbandsvävnaden inuti vår hals den viktigaste.
På samma sätt, om vi vill använda ljus för att hjälpa oss att tala, behöver vi också ett lysande organ.Ljusmodulen är som en hals, och en lysande enhet kan jämföras med stämbandsvävnad, kallad tosa.
Kommunikation är förstås en interaktiv process, så förutom att prata räcker det inte utan också nödvändigt att kunna lyssna.I människokroppen har vi öron som hjälper oss att lyssna.På samma sätt har vi inom optisk kommunikation moduler som tar emot ljus.De apparater som kan ta emot ljus motsvarar trumhinnan inne i örat, som vi kallar rosa.En apparat som både kan tala och lyssna kallas en bosa.
Men i det verkliga livet bestäms vilka ljud vi individer kan göra i grunden efter födseln eller efter ljudbytesperioden.I allmänhet kan A inte göra ljudet av B, och B är inte särskilt kapabelt att göra ljudet av A. Detsamma gäller för optiska moduler.För ett enskilt läge kan modul A inte sända ut våglängden för modul B. Detsamma gäller för mottagning.För ett enskilt läge kan den optiska modulen inte särskilja.Du måste berätta för honom vem som talar (med hjälp av modulen som motsvarar ljusets våglängd) innan han kan ta emot informationen.
”En sådan dum modul kan inte tillgodose praktiska behov, så vi kan kompensera detta genom att använda en optisk modul som enkelt kan kopplas in och ut.Vid det här laget är den optiska modulen likvärdig med en ljudtransformator, och du kan göra vilket ljud som helst (vilken våglängd) du vill att den ska avge.”.